Linda Adolphson

Tysnad, sorg och en grå stämningen ligger över Norge.

Jag vaknar upp och behöver ca 5 sekunder innan jag kommer på att det är Dagen Efter idag. Jag undrar vad min hjärna bearbetat under natten. Tragik i mardrömstema är ett faktum. Jag uppdaterar mig snabbt gällande den senaste dödssiffran på 84 stycken människor. Jag går ut på balkongen och det är tyst i Oslo. Nästan helt knäpptyst. Den norska flaggan på andra sidan vägen är på halvstång. Vad var det nu som hade hänt? Oslo har blivit bomat och det har skjutits tiotals ungdomar på en ön - Så var det ja. Vem i hela helvetet står bakom detta?

Anders Behring Breivik.

Ett namn. En man. En man som skapat sin egen ideologi i högerextemistiskt anda. En man som kan skratta medan han metodiskt avrättar.

Jag prövar att äta frukost, men det känns inte som det primära att göra. I stället klär jag mig och tar sällskap med mina kollegor en promenad ner på stan för att se vad jag kan få skåda dagen efter. Längs vägen går människor, men det är en radikal skillnad på dem. Det är garanterat dem som brukar gå längs Oslos gator, som gick där idag också men ingen ler, ingen skrattar och ingen har det där avslappnade och naturliga strosandet i sig. Jag känner inte igen Oslo. Det är ledsna miner och tunga steg som vi möts av. Väl nere i den del som vi räknar till centrum så möts vi av avspärrningar och militärer uppradade längs de "politi"-märkta plastbanden. Jag vill verkligen komma in på området och se allt, se ruinerna, se det som skett i Oslos högkvarter.  Det jag kan göra är att precis som flera tusen andra människor; svansa runt inhängnaden som katten (/er) runt het gröt. Det står unga män i miltäruniform, av deras blickar att döma så vet jag inte riktigt om de vet vad de gör där. Det står där med vapen i handen och förrvirring i blicken. Jag får fotograferat lite krossade rutor längs vägen, flertalet militärer och mängder med sörjande oslobor. Ett smattrande helikoperljud hörs från ovan. Det regnar idag, jag har aldrig varit mer övertygad om att det är Guds änglar som gråter.

En total katastrof. Jag ser mig själv som en lagom kristen och godhjärtad människa, men i detta nu, i denna situation så funderar jag på om inte dödsstraff är det allra lämpligaste och varför inte offenlig avrättning?  Jag kan låta hård, men vem gör så här? Vem avrättar 7-åriga barn som ber för sina liv? Vad jag hört var det två stycken 7-åriga barn som jobbade med att samla pantburkar på ön.  I sådana unga åldrar har man knappast tagit en politiskt ställning, och har man mot förmodan tagit politisk ställning, bör man, oavsett ålder, kön och etnicitet inte skadas och dödas för sin åsikt. Hur länge hade han planerat detta? Och hur gärna kan man vilja göra något sådant så man grundar ett företag med avsikt att köpa in konstgödsel så man under en tid kan skapa en bomb som man senare använder till att skicka Oslos politiker och andra civila i luften. Jag skulle vilja och kommer mest troligt att försöka sätta mig in i manifestet han efterlämnat världen. Nu talar jag som om han vore död, och det är han inte. Men för mig finns han inte längre. Jag kan inte acceptera att en människa med sådana avsikter fortfarande finns ibland oss. Lås in han för gott eller gör slut på eländet. Jag drar ett citat från Bröderna Lejonhjärta som jag tycker passar väldigt bra: "En dag ska du också dö Tengil". 

Vi kommer fram till Akersgata. Vi stannar upp och tanken slår mig att om jag hade stått just därför exakt ett dygn sedan så hade jag förmodligen kastats i väg av den tryckvåg som skapats av bomben. Hade jag gått 300-500 meter upp på vägen så hade jag stått i utanför Regeringskvarteret och definitivt fått veta vad det innebär att slungas av onaturlig kraft, men dock kanske aldrig kunna återberätta det för någon. Längs gatorna ser vi små samlingar av rosor och tända ljus. I Oslos domkyrka, centralt belägen i staden, infinner sig en sådan oerhört tung stämning. Jag kan känna den tunga luften trycka på mina axlar. Folk tänder ljus, håller om varandra och sörjer för de som gått förlorade och deras anhöriga.

På grund utav denna extrema katastrof har jag den 23 juli 2011, varit med i svenska TV 4, norska TV 2 och Schwiziska TV.  Jag intervjuades av TV 2 Norge och Schweiziska TV, jag bidrog nog inte med särskilt mycket ny information. Jag stod, precis som alla andra i chock och kunde knappt förmedla vad jag kände. En skakande engelska och en diffus svenska är vad man kan höra medan man ser på en ofukuserad blond sak som flackar osäkert med blicken. Hur som haver. Vanligen ser ni mig skriva; Umeå i mitt hjärta, eller Täfteå i mitt hjärta. Nu skriver jag Norge i mitt hjärta. Oslo i mitt hjärta. Låt inte detta förändra dig. Åtminstone inte till det sämre. Låt den tunga känsla och den behagliga stämning bara vara ett tidsbegränsat sörjande. I skrivandets stund så åskar det. Vid första mullranet blev jag rädd en nanosekund och tänkte: Kan det vara ännu en explosion? Spår är satta.

http://www.tv2.no/nyheter/innenriks/oslo-en-krigssone-3545098.html
http://www.tv4play.se/nyheter_och_debatt/nyheterna?title=nyheterna_19_00&videoid=1818456

---

På Karl Johans Gate, huvudgatan i Oslo, så finns det skrifter i marken. Jag stannade upp vid meningen:
"Sandhedens og frihedens farligste fiender iblandt os..."

Jag vet inte vad den syftar på i grund och botten. Men jag tolkar bokstavligen "Fienden ibland oss" och konstaterat att denna gång var det inte Al Quida, utan det var fienden ibland oss. Den vanliga norrmannen, en granne, en son, en medborgare.



(Jag publicerar detta i morgon (läs idag) söndag, med anledning av tillgång till bilder.)


Vidare uppdatering kommer.