Linda Adolphson

Det är fredag i Oslo.

Den dag man äter våfflor. Den dag alla norrmännen ser fram emot, eftersom det lider mot helg och då slipper de jobba, norrmännen gillar inte att jobba i alla fall inte lika hårt som oss svenskar. Men det är inte en vanlig fredag i Norge. Det är en dag som kommer att gå till historia.

Jag hade tänkt gå hem efter jobbet, träna på mitt flotta gym och sedan ha en mys-fredag i soffan. Eller "kos-fredag" som norrmännen säger. Men med 30 minuter kvar av arbetsdagen, d.v.s. klockan 15:30 så reagerar jag när min arbetskollega Thomas säger: Oslo sentrum har blitt bombet. Mitt hjärta stannar lite gran, men bara lite gran eftersom jag tänker att det inte kan vara möjligt. Bara några minuter senare är ryktet igång på avdeldningen och alla springer omkring som yra höns och försöker reda ut vad som hänt. Vi skyndar oss hem till lägenheten och löper trapporna upp till takterassen i hopp att se någonting. Det enda jag kan se är ett stort rökmoln och andra människor som gått upp på taken för att få en skymt av olyckan.

Mamma ringer mig kl. 16.07 för att få bekräftat att jag lever. Västerbottens Folkblad ringer mig kl. 17.38 och frågar först om jag lever och sedan vad jag vet om situationen.  Man säger ju att Goda nyheter sprider sig snabbt men tydligen även dåliga. Oslos Regeringskvarter har blivit bombat! Människor ligger på gatorna och blöder, de som kan springer för att rädda sig själva, det röker och brinner och de flesta fönsterna är utblåsta från byggnaderna. Oslos högkvarter är terroriserat. Norrmännen är i chock och likaså de 50 000 svenskar som bor här i Oslo. Utrikesminister Carl Bildt säger: Idag är vi alla norrmän. Och sannerligen, det är vi. Detta rör inte bara Norge utan även Sverige. Jag känner mig i denna stund lika mycket norsk som jag är svensk - Och jag är riktigt svensk. 

Detta är det största som hänt Norge sedan andra världskriget. I lilla oskydliga Oslo som jag trivs så bra har det smällt en kjempestor smäll. Det måste ha varit en otrolig sprängningsmassa eftersom några av mina arbetskollergor hörde smällen. Vårt kontor ligger en bit utanför själva statskärnan. Det ryktas även om att byar 1,5  mil utanför Oslo känt av smällen.  I centrala Oslo är byggnader totalt utsprängda. Detta bombangrep misstänks vara direkt mot Rejeringskvartalet och mot statsminister Jens Stoltenberg. Jag tänker 11 september, bombaren i Stockholm i fjol och därmed givetvis också Al Quida.

Inte nog med att Oslos kärna blivit terroriserad och detta i sig är tragik i högsta grad. På ön Utøya, där Arbetspartiets Ungdomsförbund (AUF) arrangerar ett läger för ungdomar har en man, utklädd till polis, skjutit flera ungdomar till döds. Ca 700 ungdomar tros vara på ön deltagande i lägret. Detta är alltså två parallela och helt sjuka händelser som skett denna eftermiddag i Norges huvudstad. Bomb i centrum och massmord på en liten ö utanför Oslo.

Norge trodde nog aldrig att de skulle behöva uttnyttja deras katastrofberedskap. Men ack så fel de hade. Detta är nog större än vad jag, och säkerligen stor del av landes befolkning, hittills har förstått. Det är nu känt över hela världen vad som skett denna fredag 22 juli 2011.  Första sidan på CNN visar nyheten "Terror in Norway".  En av mina arbetskollegor fick för en stund sedan ett meddelande från vår chef. Han skriver att enligt ögonvittnen på ön Utøya så handlar det om 25-30 stycken döda och jag fick det just bekräftat: http://www.vg.no/nyheter/innenriks/artikkel.php?artid=10080595 (Referens: VG.no) På denna bild så ser man de ungdomar som ligger längs stranden, mest troligt döda.

Vad kan jag göra? En frisk och till största del odrabbad svensk. Jag vill hjälpa till på något sätt. Inte sitta här en bit ifrån där allt sker och uppdatera mig via media.  Flera är skadade och sårade. Jag ser just nu på en man som berättar att han fått sms av sin flickvän, som skulle delta på sommarlägret, där hon skriver att han inte får ringa henne för att hon gömmer sig från denne person iklädd polisuniform, som går runt och skjuter folk. Ungdomar har simmat från ön i panik att bli dödade av den 30-40 år galne, ljushåriga mannen på ca 190 cm iklädd en uniform som vi genrellt förknippar med trygghet och ordning. Det är nu man känner sig lite som människa och jag noterar världens grymhet och livets orättvisa. Den riktiga Polisen råder folket att åka hem och hålla sig inomhus, och borta från stora folksamlingar. Vi skall alltså åka hem oss och låsa in oss för att inte riskera att bli ihjälbombade eller skjutna. Vart är världen på väg? Jag har aldrig vart med om något liknande. Eller ja, jag jobbade på NK i Stockholm förra året. Då var jag ju bara några hundra meter från den incidenten som skedde på Bryggargatan, men det är ju ingenting jämför med detta. Detta kan snarare jämföras med World Trade Centers undergång. 


Jag sitter här med mina arbetskollergor och tar emot ny infomation från media och andra jag känner här i Oslo. Det ramlar in sms och telefonsamtal. Folk frågar om jag lever och mår bra.  Jag lever och jag mår bra. Men hur mår de som direkt såg detta, de som fick ett glastak över huvudet och hur mår de som för sitt liv simmade från ön för att inte få ett skott i pannan?

Det finns inga helt säkra sifftor på hur många det är som har dödats ännu. Det snackas om sju döda och 20 döda. Men precis som 11 September så handlar det först om en liten siffra som sedan ökar till en katastrofsiffra. De har tydligen inte gått in byggnaderna ännu och för att "rädda det som räddas" kan. Kan ni förstå det? Det ligger mest troligt extremt många människor just nu och väntar på att bli räddade, bara 2 km ifrån mig. Jag blir lite rädd när jag reflekterar över det min arbetskollega just sa: Om det skulle vara Al Quida så sitter vi mitt i deras nålöga.

Hjärtat av huvudstaden är nu en krigszon och utanför staden bedrivs effektiv avlivning


Det är en blodig Fredag i Oslo.