Linda Adolphson

 Bitterfitta! Bitterfitta! Bitterfitta! (som jag förstått det är det OK att skriva fitta om man skriver det följt efter bitter)

 

Det var en gång en tjej. När denna lilla tös föddes så bröt hon nyckelbenet - Jaha, sånt händer kan man tänka. Denna lilla tjej blev 2-år gammal och den vilda lilla krabaten hoppar ur barnvagnen och bryter nyckelbenet igen - Attans klängapa och typiskt kan man tänka. Vid 9-års ålder då denna flicka är en stor flicka, med äventyrslysten mer brinnande än någonsin så kastar hon sig ut i en lian i trädet och åker jag rakt in i den stora björken, krak så var det av igen. - Hmm, tredjegången gilt, men nu är det väl detta över kan man tänka. Åren går flickan passerar tonåren, påbörjar vuxenlivet och landar på en ålder av 22 år innan det knakar till igen. Ganska ordentligt och inte vackert alls denna gång, det vänstra nyckelbenet går av på ett icke önskvärtsätt. Detta var då mitt i hennes innebandysäsongen. Nej, lägg av, är det möjligt kan man tänka. Den 22-åriga kvinnan hinner rehablitera i 6,5 månader och bygga upp musklerna igen. Hon hinner till och med fylla 23 och få ett godkännande av både svensk och norsk läkare att ge sig ut på banan igen. Hon hinner spela 1,5 match innan olyckan är framme igen. Nyckelbenet sviker henne och kommande innebandysäsong är struken ur kalendern. Och allt man kan tänka då är - Otur? I övrigt så sänder Gud henne en hostning eller i värsta fall en nysning då hon bör bli lite extra straffad i den, i övrigt, tristessfyllda vardagen.

 

Jag vet att detta kan låta tjatigt och man kan tänka "Get over it" (om man nu tänker på engelska) men det är svårt att inte låta detta påverka mig när min vardag i stort sett handlar om att använda min kropp som ett verktyg för att må bra och när min sommar bara har handlat om uppladdningen och vägen tillbaka till innebandyn. (ps. sommaren började redan i mars för min del) så svartnar en liten del av hjärtat. Det värsta är kanske inte att gå igenom samma sak igen, med diverse smärtor, påklädning som tar en kvart, avstå från all typ av aktivitet, kolla på innebandyn istället för att utöva, den värsta är att när detta nu skett så pass många gånger, när jag får ett OK av experter men det ändå inte håller, finns det då någon väg tillbaka?

 

JAAAAAA! Det finns det. Jag ska fan rehablitera skiten ur mig själv! - Och spela igen! Men jag säger då det, bryter jag det igen då slutar jag med innebandy, för det blir då 6:e gången och jag skall inte vara den som ev. bryter nyckelbenet 7:e gången. Helt seriöst, visst skulle jag orka med det, men hur ser mitt liv då ut i övrigt? Sjukskriven och behöver hjälp med att ta på mig byxorna? Det kan det väl inte vara värt, eller? Jo, det kanske är värt det. Allt det innebandyn gett mig i mitt liv kan jag inte sätta pris på: resor man gjort, lag man varit en del av, motgångar och medgångar och ja - framgångar! Det ha gått 1 vecka och 3 dagar sedan det lilla, gulliga knaket och helt ärligt, jag har inte så ont eller särskilt svårt att röra mig, denna gång är ingenting jämfört med förra gången. Hur som helst så kommer jag att träna det jag kan träna, följa med mitt kära Sveiva till Karsta-cup och ut i Europa för europacupspel, med eller utan klubba. Man bryts ned (i mitt fall av) och kommer tillbaka, starkare (i alla fall psykiskt) hoho :)

 

Så,  "När hoppet dör och man börjar om noll" kanske bör vara "När hoppet på nytt tänds och man kör till 100"