Linda Adolphson

Detta inlägg kommer, precis som alla mina andra inlägg, alldeles för sent. Men jag har haft fullt upp... med att vara sjukskriven. Ja, jag hörde själv hur det lät.

Med tanke på mycket strul och stråk under år 2011/2011 bestämde jag mig för att år 2012 skall bli mitt år. Det fanns inget tvivel om att 2012 kunde vara det mest optimala året rent förutsättningsmässigt. 2011 avslutas hyffsat bra med vänner hemma i Umeå, men som vanligt i Umeå, går inte att vara där utan skandaler och rykten. Ex här och ex där, vänner som inte är vänner längre. Året börjar kalasfint i och med att jag lämnar 2010/2011 bakom mig och blickar framåt. Jag minns mig själv konstatera att jag mår väldigt bra och allt känns okomplicerat och spännande. Men vad sker sen? I slutet av januari på en sen torsdagsträning, närmare bestämt ca 21.50, då vi lattjar med killarna som tränar efter oss, så smäller det till. Jag känner bara att hela min axel knakar till ordentligt.

Tiden efter det smällen vet jag bara att jag skrek till och gick sen runt och sa "min axel, min axel, min axel" (efter att Henry återberättat det för mig) sen vet jag att jag blev väldigt yr och ville bara vara i fred. Älskade Dingle och Simone enades om att det var lurt att ta en sväng förbi akuten med mig. Bilresan dit var intressant, där och då kände jag att jag hade kunnat skänka alla mina besparingar till Oslo kommun så de på förhand hade kunnat reparera vägarna. Väggupp och små hål var ytterst trevligt att guppa på när det kändes som axeln skulle lossna i terrängen. Nåja, framme på sjukhuset kände jag mig mycket bättre och jag som inte åker till sjukhus frivilligt (refererar till historien om min tå och min tumme) värderade att bara åka hem och vila. Men till min förvåning så fick jag snabbt komma till undersökning. Läkaren konstaterar efter att klippt upp min tröja att axeln sitter där den ska. Efter tillåtelse att klippa upp min (supersnygga) rosa sporttop så konstaterar hon: "Ooookej, ditt nyckelben är definitivt brutet" . Jag frågar: "Är du säker?" och kollar därefter på Dingle och Simone som ser obekväma ut och har vänt bort sina blickar och småviskar. Nyckelbenet vart brutet och stack upp med ena "stumpen". Det såg faktisk inte så trevligt ut, men vad som gjorde mig mest förbannad var att jag fick berättat för mig av läkaren att det inte blir någon mer innebandy denna säsong och att brottet ser så komplierat ut att det mest troligt blir en operation av det hela. Där och då började smärtan - på riktigt.

Detta var snart tre veckor sedan. Jag har varit sjukskriven sen dess.  JAG - SJUKSKRIVEN! Om det inte vore för att nyckelbenet var av skulle jag klättra på väggarna, det vet ni, i alla fall du mamma. Dagen efter detta skett, då en vanlig en person skulle ligga hemma, så var jag på jobbet på besök i 3 timmar. Jag hade bestämt mig för att jag skulle vara tillbaka på jobb inom 3-4 dagar... Insåg efter ett par dagar att det inte går att göra jobbet med en hand och att min andra hand inte skulle vara tillgänglig förrens jag börjat läka, på riktigt. Jag hade mitt första återbesök onsdagen efteråt, d.v.s. nästan en vecka efter brottet. Då tog vi nya röntgenbilder och där kom första goda nyheten: det läkte åt "rätt" håll och en operation blev ett mer avlägset tilltagande. Ortopederna  diskuterade ihop sig eftersom det är ett komplicerat brott som överraskande nog hade läkt åt rätt håll. Dagen efter får jag beskedet att jag inte behöver operation! Nästa "bruddkontroll" med röntgen blir det 22 februari (happy birthday me!) men jag var tvungen att boka en till läkartid efter ca en vecka. Har haft mitellan på i 1 vecka, men tog bort den och var utan den i två dagar för det kändes bättre, men fick lite skäll av lagkamrater och andra som hävdar man ska ha den 6-8 veckor. Därför fick jag en tid till en läkare då jag (enligt min "frågalista") ställde honom 14 frågor :) Han gjorde också en undersökning och blev väldigt överraskad över hur rörlig jag var och hur mycket jag kunde använda armen/handen. Så han gav mig lov att vara utan mitellan då han insåg vad jag hade fått till utan den och dessutom har jag inte haft så ont som jag tror att man faktiskt kan ha. Lite kuriosa kring detta är ju att jag brutit nyckelbenet 3 gånger före denna gång, en gång när jag föddes, en gång när jag var två år och hoppade ur vagnen, en gång när jag åkte med lian in i ett träd. Oansvarliga föräldrar eller helt galen unge?!

Så, det jag går och hoppas på nu är bara att benen läker ihop. De kommer att läka ihop, men "lappa" över varandra, så dels kommer jag bli en cm kortare/smalare och som det ser ut nu så har jag ett område kring axeln/nyckelbenet/bröstet där jag inte har någon känsel, kanske kan bli permanent, vilket iofs inte är hela världen. Det viktigaste är att jag får full rörlighet, rätt ihopväxning av benet och att den där j*vla nerven som ligger i kläm slutar ligga i kläm!

Vad har jag gjort med all ledig tid, vad gör en sjukskriven Linda Adolphson? För det första så har det gått extrem energi till att göra allt med höger arm/del av kroppen och jag har behövt ca 5 timmars extra sömn per dygn. Annars har jag vilat, sett serier, kollat på lagets träningar/matcher, träffat vänner, äntligen fått tid till att göra ärenden och fixa saker till lägenheten. Vad har jag då missat/kommer att missa tackvare knäcki-knäcki i bonie-bonie.

* Hemsedal - Skulle ha åkt till fjällen för först gången på 5-6 år.
* Åre med gamlingarna  (helgen efter påsk) - Gamla citystekarna drar till Åre för att fira Åsa och Sjöa, de fyller 26+4 :) Där kan jag nog följa med med det blir självklart ingen åkning.
* NM- med Sveiva (helgen efter Åre) - Då skall vi visa att vi kan ta mer än ett guld. Serieguld √ sjekk. NM-guld --> ?. Ja, här får jag se på och inte springa en meter för att bidra till guldet.
* Innebandycup i Spanien (helgen efter NM-cupen) - Inget spel här heller... men det verkar som om detta ev. ställs in ändå.

* Plus alla träningar och övriga seriematcher.

Jag ä int bitter! (Okej, lite gran kanske. Men jag är glad över att det var vänster nyckelben och inte höger!)

_____________________________________________________________________________________________

Idag är det alla hjärtans dag. Vet inte vad jag tycker om den dagen egentligen, har aldrig varit så mycket singel så jag ska inte förvänta mig rosblad på sängen ikväll direkt. Romantik ja... den uteblir. Eller nej! När jag var ute och promenerade idag så mötte jag tre ungdomar ca 8-10 års ålder. En av dem busvisslade på mig och kastade sedan en is-snöbol på min högra skinka. Det var alla-hjärtans-dag-igt, tack för det snorungen! Det bästa jag har fått var ett sms av min pappa där det stod att han saknade mig :) Jag hör så sällan från min pappa så jag blev jätteglad!

'