Linda Adolphson

Gott nytt år och välkommen till dig 2012!

Hej! Då var en hektisk period över, och även 2011. Jag vågar knappt sammanfatta detta år då jag egentligen tycker att det kind of sög största delen. Visst jag har träffat väldigt många nya människor, men också "tappat" en del gamla. Jag har flyttat, bytt stad, umgängeskrets och innebandylag. I början av 2011 så bodde jag i Stockholm men efter en tuff "break up" period så var jag tvungen att lämna staden för att börja om på nytt. I mitten av marsmånad flyttar jag mitt boskap från Stamgatan i Stockholm och dumpar allt hemma i Umeå, tar med mig en jävel till väska och flyttar tillsammans med Joffa till Norges huvudstad för att söka lyckan och undvika olyckan. Efter en hel dels grävande efter guld så fann jag mig ett jobb på Ringnes eller mer känt som Carlsberg i svenska munnar.

Under min tid i Oslo  så har jag faktiskt, enligt mig själv, varit med om mycket. Jag har för första gången bott i kollektiv och upplevt fördelar och nackdelar med detta. Sivert, Erlend och Christer är namnen på de fagra pojkarna jag bodde med på 120 kvadrat och en total månadshyra på ca 30.000 kronor. Flyttade sedan vidare 200 meter till en mindre lägenhet där jag bodde med Anton och Martin, som kom att bli personer jag verkligen känner för. Jag har fått uppleva 17 maj i Oslo, det var väldigt mäktigt och jag tror ingen svensk förstår innebörden och storheten med denna dag om man inte upplevt den. Jag förstod tydligen inte det själv eftersom dumfan till kvinna tog på mig jobb  den dagen (ja, jag var onykter på jobbet) . Jag har varit på loppisar här och där runt om i Sverige men även några i Norge och loppisar/antikbutiker och liknande förgyller defivitivt min vardag.  Tyvärr har min kära farmor gott bort så, jag har varit på begravning och tagit farväl av Västerbottens kanske minsta och sötaste dam. Saknar min farmor! Danmark har haft den stora äran att ha haft mig på besök. Jag reste dit med några från jobbet som också hade gjort ett bra jobb med Carlsberg Initiativet. Jag har aldrig varit i Köpenhamn förrut så det var väldigt kul att vara där, även om jag såg lite av staden på dagtid då vi befann oss mesta dels på cykel-VM arenan en bit utanför. Jag har vittnat min gudson Ted Sundblad döpas. Världens sötaste unge som Pernilla och Björn lyckats producera. Bombattentatet på Regeringskvartalet och skottdramat på Utøya glömmer jag aldrig, det var i och för sig ingen fin upplevelse, men mäktig och förhoppningsvis den enda tradegin i denna kategori. Vad jag kanske missat 2011 är min allra största kärlek - Holmön! Lyckades aldrig komma mig ut dit.

Jag har träffat en person förra året som har kommit att betyda väldigt mycket och jag hoppas att han fortsätter finnas i mitt liv, trots att vi nu inte befinner oss i samma stad... eller land för den delen. Han är kanske den absolut bästa personen som finns, på väldigt många plan. Kärlek till dig!

_____________________________________________________________________________________________

Juletider är över, ledigheten förbi. Känns väldigt sorgligt att veta att nästa gång jag kommer hem är det högsommar... Mest troligt. Jag tror inte jag kommer hem någonting förrän jag får semester, eller om det finns någon annan anledning att komma hem till sommaren. Jag skulle vilja ha tre månaders semester och bila runt lite här och där, drömma kan man alltid. Hur som helst, den lediga tiden hemma har varit riktigt bra, riktigt bra. Det känslan kan också bero på att jag jobbade och tränade som en galning i decembermånad, så kontrasten blev tydlig. Jag har under min fenomenala ledighet hunnit med bland annat:

* Dan före dan - Tjejkväll med Täftetjejerna 89, då vi hade "Lilla Julafton" med en omänskligt hög decibell. Men som vanligt brinner mitt hjärta för mina tjejer för alla är så olika och vi håller ihop sedan smååååbarnsben.

* Julafton - Tillbringades i (numera) vanlig ordning hemma med mamma, pappa, syrran, mormor, morfar och delvis morbror Göran med sambo Karin och mina kusiner Linnea och Erik. Klockan 11:00 ses en massa gamla innebandyspelare i Täftehallen och spelar innebandy. Förra året var vi ca 35, i år tror jag vi blev några över 20 stycken. Spannet mellan yngsta och äldsta är rätt stort. Jag och Häggan (Marie Häggström) är i allafall de som är minst i längd och vikt räknat, resten är fulluxna män, även de som är födda typ -94.

* Juldagen - Första riktiga sovmorgonen på väldigt länge (läs vääääääääldgigt länge). Väldigt skönt att mysa runt på dagen och avsluta kvällen på All Star med ett gäng härliga tjejer. Sjöa & Linda J speciellt!

* Annandagen - Riktigt sliten dag. Men en s.k. omladdningsdag då jag på nytt laddade om gick ännu även denna gång på All Star. Riktigt trevlig att träffa alla, men Umeå är Umeå och en liten ångest ligger alltid i luften.

* Jag har också sett Umeå City- Pixbo spela mot varandra då City fick pisk. Tyvärr! *City i mitt hjärta!* I Oslo är jag aldrig och kollar på innebandy, spelar endast. Men i Umeå är det ju omöjligt att inte entra en match när man ändå är hemma.

* Täftetjejerna 88 träffades  hos Malin och hade gofika medan vi försökte snappa upp vad som skett i var och ens liv sedan förra året. Malin, Janna, Jessica, Lolla och Emma. Mycket, mycket trevligt.

* Tid hos kusse Pernilla & Björn med Moa, Lilly och Ted. Där finns massa kärlek att ge och hämta. Love those kids!

Vad jag dock känner är en stor STOR nackdel i Umeå är allt jävla snack. Folk som inte kan hålla käft, eller som håller käft i fel lägen. Falskhet och spel. Jag kommer att vänta med att flytta tillbaka tills dess att folk, vissa i synnerhet så klart, har flyttat eller på annat sätt försvunnit från staden. Jag känner mig inte som något barn länge som orkar med massa spel, "kärleksspel", "vänskapsspel" vad som helst, jag är vuxen och vill bara hålla mig utanför det som norrmännen rätt och slätt kallar TULL. Det är kanske därför jag njuter av det s.k. Anonyma livet här i Oslo. Ingen vardagsdramatik, inga blickar hit och blickar dit och inget spel. 

Jaha, gott folk. Jag har aldrig någonsin känt mig så anonym som jag gör just nu. Inga nära vänner i staden endast innebandyfolket och jobbkollegor. Ingen förutom Lisen (min ex-roomies tjej) som jag hyr lägenheten av vet vart jag bor. Det är en sjuk frihetskänsla som jag inte kan förklara. 

Tack också världens bästa Linda Johansson som jag har bott hos stor del av min hemvistelse. Det spelar ingen roll var du bor, jag känner mig alltid välkommen och det är supermysigt att sova med dig. Som vi säger "ångestfritt". :)

Inga bilder i detta inlägg. Anledning? - Alldeles för lat för att ladda in dem från i-phonen och ladda upp dem på bloggen.

Gott Nytt Ångestfritt år!