Om att Mista ... sig Själv.
Halla alla som ids bry sig om: förväntningar, prestationer och potencial
Jag upptäckte nyss att det låg 12 stycken utkast här på bloggen. Anledningen till det är ju helt enkelt att jag har haft i avseende att blogga liiiiite oftare än vad utfallet blivit. Jag var bara tvungen att läsa igenom alla utkasten. Herregud....herregud. En påträngande vilja att publicera hela skiten infann sig, men med risk för att bli ofrivilligt intagen på psyket så lät jag bli. Jag raderade (nästan) alla och kände att jag lagt lite av mitt forna liv, och mycket av mina skriftliga aggressioner, bakom mig....Trodde jag ja!
Välkommen till ännu ett terapeutiskt inlägg. Förebred dig på ett antall ytterst förvirrande stycken.
Det är verkligen så att ibland förlorar man något man aldrig kan få tillbaka, på något som helst sätt. Det kan vara förödande, förlösande eller bara en känsla av total saknad. Jag saknar något men jag vet inte vad. Eller är det så att jag har för mycket av något som gör min befinnande-känsla och existens obalanserad? Ja, det kan vara balans, eller rättare sagt obalans. Eftersom jag inte kan sätta fingret på vad det är; om det är något jag förlorat eller något jag aldrig haft, så är det svårt att veta vad det är... dock tror jag att jag aldrig haft det, det är med största sannolikhet någonting jag vill uppnå. Jag tror på ödet och försöker vara observant på de små svängarna livet tar och meningen med dessa. Antingen är jag bara bångstyrig eller så är jag korkad. Korkad i kombination med förvirrad kanske? Ja, det känns logiskt men frågorna är fortfarande många, oavsett min intelligenskvot.
Vad skall jag göra med mitt liv? Tanken på alternativen får mig att avvakta och vänta - inte för att de alternativen som finns inte är tillräckligt bra eller många, snarare tvärtom. Jag har en lista (så klart en lista) över alla yrken som jag är mer eller mindre nyfiken på. Jag har varje år en plan över vad jag skall studera och när, men varje år väljer jag ändå att fortsätta jobba. Varför då? Ja, varför? Kanske dels för att jag gillar att jobba och prestera men också för att det aldrig har känts helt rätt med akutella studier. Kommer det någonsin kännas helt rätt, eller måste man bara kasta sig ut i det och chansa? Vad handlar livet om? Vad bör man få till? Måste man studera? Måste man skaffa familj? Måste man bestämma sig för var och när man skall "slå sig till ro"? Måste man pensionsspara?
- Nej! Man måste inte det men man måste ta ett val... och det är ju det som är svårt. Hade det inte funnits andra alternativ än att exempelvis skaffa familj, d.v.s. om detta hade varit obligatoriskt så hade det inte varit ett problem. Det finns så mycket att göra i livet, så mycket att välja på. Jag får en viss rädsla över tanken att jag vill mycket men att jag bara fortsätter att flyta på.
Vad förväntas av mig? Plötsligt slår tanken mig som en blixt oväntat slår ned: Jag måste göra något stort i mitt liv! Det spelar ingen roll om det handlar om att rädda elefantungar eller rita en byggnad som blir världskänd.
Ända sedan jag var liten har många i min omgivning sagt att det kommer bli någonting "stort" av mig, Frågan är ju vad de definierar som stort. Det jag tror de menade är att jag har haft en "stå-på" vilja i hela mitt liv och brunnit för det jag gjort. Jag har varit engagerad och passionerad i allt jag hållit på med och det har varit väldigt mycket - skall det göras så skall det göras ordenligt och hela livet är ju en enda stor tävling - om inte mot andra så mot sig själv. Det är nu på senaste år som allt av övriga intressen än jobb och innebandy har suddats ut. Förr var det tid till skola, innebandy, fotboll, skidor, vänner, rollspel och ett dussin hobbyer samt en hel del resor. Jag tror egentligen att det som förväntas av mig är det jag föväntar av mig själv. Någon frågar i bland om studier, när jag har tänk börja studera, men that's it. Dock frågar jag mig själv flera frågor, flera gånger, flera dagar...
Vad vill jag och vad kan jag prestera? Jag vill skaffa mig ett jobb som jag kan se mig själv jobba med och utvecklas i under flera år, alterntivit jobba med olika projekt. Jag vill studera om det jag studerar leder till min dröm angående jobb. Jag vill ha hyffsad eller högre typ av lön och gärna inte studieskulder, så klart. Jag har genom mina arbetande år vart innom ganska många jobb och bransher och har hittills inte prickat helt rätt. Undervising (som jag jobbar med nu) är definitivt en av de yrkena som jag trivts bäst i. För några år sedan var jag på väg att få ett jobb way out of my league, eftersom det var ett gäng ingenjörer plus mig som var aktuella för tjänsten. Jag frågade då min pappa: "Tror du jag kan vara ansvarig säljare och installatör för pumpsystem?" varpå pappa svarade: "Jag tror du kan göra precis vad du vill i livet, bara du vill det." Jag vill lyckas inom idrotten (definiera lyckas...?).... inom vilken idrott vet jag inte ännu, jag antar att mitt omedvetna menar att det är innebandyn det handlar om eftersom det är den enda organiserade sporten jag håller på med nu för tiden. Jag vill ha ett lagom stort och lagom flådigt hem. Allt skall vara genomtänkt och funktionellt men framför allt präglas av estetik. Jag vill få tid till mina små projekt som jag alltid velat genomföra. Jag vill framför allt få ordning på allt kroppsligt och vad det är vill jag för allt i världen inte diskutera här.
Jag tänker och undrar om mina egenskaper hjälper eller stjälper mig. När går jag över gränsen från "duktig flicka" till "sjuk flicka"? Att fundera på vad man vill och skall göra i livet och sedan bara göra detta kallas att förverkliga sig själv. Kanske hela diskussionen är ett resonemang om just det: förverkligenade av sig själv.
Det kan inte vara lätt att hänga med alltså. Det som slängs ut på bloggen ena stunden är inredningsbilder och tips, listor, krönikor eller resor medan nästa inlägg kan vara direkt från mitt uppgivna "vad fan handlar livet om hjärta". I livet finns så många motgångar, men är det dessa som genererar kraft och resulterar i att vi fortsätter att fortsätta. Lever den som bara lever? Eller måste man dö lite för att leva? De flesta (mest troligt äldre läsare och observatörer) tänkter kanske att mitt funderande över litet är en kris jag nu och här går igenom... identiteskris, "de åren då man är osäker", men tänk om inte. Om jag bara fortsätter att fundera, ifråga sätta vad som är viktigast - att förverkliga sig själv eller göra det som förväntas av en? De flesta som tror att de är över sin osäkre och sökande period kanske bara har slutat tänka, slutat analysera, accepterat tillvaron trots att man inte gillar den. De vågar inte ifrågasätta sig själv och deras bedrift i vardagen. De vågar inte frågesätta världen. Jag måste hålla ett visst avstånd till de som är "klara", "redo" och "stabila". Dels för att ag blir utmattad av att de har fått det till, stabiliserat sig och nöjt sig. Jag nöjer mig aldrig i livet. Allt kan bli lite bättre, utvecklas ytterligare lite, sysematiseras mer avancerat. Många säger att det är bra att inte nöja sig. Men jag tror inte exakt de vet vad jag egentligen menar. Jag vill kunna andas ut och tänka: det här är bra, jag vill ha det så här nu. Släppa allt det tvångsmässiga - alla handlingar, alla listor, alla system, alla vinklar - allt, allt, allt! Hur vet man att man är en starkt person och inte bara en person som kan förtränga och se förbi? Finns det svar på frågor eller bara mer frågor på svar?
Tankarna eskalerar i overkliga banor. Det kan inte vara en personlig kris. Såvida inte en kris kan pågå i flera år. Såvida inte kris är lika med vardag, en livsstil.
Kommentarer
Postat av: Temioros
Kom hem :)
Postat av: Lindie
Jag kommer til jul Temi :-)
Postat av: Lindie
Jag kommer til jul Temi :-)
Trackback
