Det var en Mardröm fast Verklighet och Vi har vaknat Upp
Tysnad, sorg och en grå stämningen ligger över Norge.
Jag vaknar upp och behöver ca 5 sekunder innan jag kommer på att det är Dagen Efter idag. Jag undrar vad min hjärna bearbetat under natten. Tragik i mardrömstema är ett faktum. Jag uppdaterar mig snabbt gällande den senaste dödssiffran på 84 stycken människor. Jag går ut på balkongen och det är tyst i Oslo. Nästan helt knäpptyst. Den norska flaggan på andra sidan vägen är på halvstång. Vad var det nu som hade hänt? Oslo har blivit bomat och det har skjutits tiotals ungdomar på en ön - Så var det ja. Vem i hela helvetet står bakom detta?
Anders Behring Breivik.
Ett namn. En man. En man som skapat sin egen ideologi i högerextemistiskt anda. En man som kan skratta medan han metodiskt avrättar.
Jag prövar att äta frukost, men det känns inte som det primära att göra. I stället klär jag mig och tar sällskap med mina kollegor en promenad ner på stan för att se vad jag kan få skåda dagen efter. Längs vägen går människor, men det är en radikal skillnad på dem. Det är garanterat dem som brukar gå längs Oslos gator, som gick där idag också men ingen ler, ingen skrattar och ingen har det där avslappnade och naturliga strosandet i sig. Jag känner inte igen Oslo. Det är ledsna miner och tunga steg som vi möts av. Väl nere i den del som vi räknar till centrum så möts vi av avspärrningar och militärer uppradade längs de "politi"-märkta plastbanden. Jag vill verkligen komma in på området och se allt, se ruinerna, se det som skett i Oslos högkvarter. Det jag kan göra är att precis som flera tusen andra människor; svansa runt inhängnaden som katten (/er) runt het gröt. Det står unga män i miltäruniform, av deras blickar att döma så vet jag inte riktigt om de vet vad de gör där. Det står där med vapen i handen och förrvirring i blicken. Jag får fotograferat lite krossade rutor längs vägen, flertalet militärer och mängder med sörjande oslobor. Ett smattrande helikoperljud hörs från ovan. Det regnar idag, jag har aldrig varit mer övertygad om att det är Guds änglar som gråter.
En total katastrof. Jag ser mig själv som en lagom kristen och godhjärtad människa, men i detta nu, i denna situation så funderar jag på om inte dödsstraff är det allra lämpligaste och varför inte offenlig avrättning? Jag kan låta hård, men vem gör så här? Vem avrättar 7-åriga barn som ber för sina liv? Vad jag hört var det två stycken 7-åriga barn som jobbade med att samla pantburkar på ön. I sådana unga åldrar har man knappast tagit en politiskt ställning, och har man mot förmodan tagit politisk ställning, bör man, oavsett ålder, kön och etnicitet inte skadas och dödas för sin åsikt. Hur länge hade han planerat detta? Och hur gärna kan man vilja göra något sådant så man grundar ett företag med avsikt att köpa in konstgödsel så man under en tid kan skapa en bomb som man senare använder till att skicka Oslos politiker och andra civila i luften. Jag skulle vilja och kommer mest troligt att försöka sätta mig in i manifestet han efterlämnat världen. Nu talar jag som om han vore död, och det är han inte. Men för mig finns han inte längre. Jag kan inte acceptera att en människa med sådana avsikter fortfarande finns ibland oss. Lås in han för gott eller gör slut på eländet. Jag drar ett citat från Bröderna Lejonhjärta som jag tycker passar väldigt bra: "En dag ska du också dö Tengil".
Vi kommer fram till Akersgata. Vi stannar upp och tanken slår mig att om jag hade stått just därför exakt ett dygn sedan så hade jag förmodligen kastats i väg av den tryckvåg som skapats av bomben. Hade jag gått 300-500 meter upp på vägen så hade jag stått i utanför Regeringskvarteret och definitivt fått veta vad det innebär att slungas av onaturlig kraft, men dock kanske aldrig kunna återberätta det för någon. Längs gatorna ser vi små samlingar av rosor och tända ljus. I Oslos domkyrka, centralt belägen i staden, infinner sig en sådan oerhört tung stämning. Jag kan känna den tunga luften trycka på mina axlar. Folk tänder ljus, håller om varandra och sörjer för de som gått förlorade och deras anhöriga.
På grund utav denna extrema katastrof har jag den 23 juli 2011, varit med i svenska TV 4, norska TV 2 och Schwiziska TV. Jag intervjuades av TV 2 Norge och Schweiziska TV, jag bidrog nog inte med särskilt mycket ny information. Jag stod, precis som alla andra i chock och kunde knappt förmedla vad jag kände. En skakande engelska och en diffus svenska är vad man kan höra medan man ser på en ofukuserad blond sak som flackar osäkert med blicken. Hur som haver. Vanligen ser ni mig skriva; Umeå i mitt hjärta, eller Täfteå i mitt hjärta. Nu skriver jag Norge i mitt hjärta. Oslo i mitt hjärta. Låt inte detta förändra dig. Åtminstone inte till det sämre. Låt den tunga känsla och den behagliga stämning bara vara ett tidsbegränsat sörjande. I skrivandets stund så åskar det. Vid första mullranet blev jag rädd en nanosekund och tänkte: Kan det vara ännu en explosion? Spår är satta.
http://www.tv2.no/nyheter/innenriks/oslo-en-krigssone-3545098.html
http://www.tv4play.se/nyheter_och_debatt/nyheterna?title=nyheterna_19_00&videoid=1818456
På Karl Johans Gate, huvudgatan i Oslo, så finns det skrifter i marken. Jag stannade upp vid meningen:
"Sandhedens og frihedens farligste fiender iblandt os..."
Jag vet inte vad den syftar på i grund och botten. Men jag tolkar bokstavligen "Fienden ibland oss" och konstaterat att denna gång var det inte Al Quida, utan det var fienden ibland oss. Den vanliga norrmannen, en granne, en son, en medborgare.
(Jag publicerar detta i morgon (läs idag) söndag, med anledning av tillgång till bilder.)
Vidare uppdatering kommer.
World Trade (Oslo) Center
Det är fredag i Oslo.
Den dag man äter våfflor. Den dag alla norrmännen ser fram emot, eftersom det lider mot helg och då slipper de jobba, norrmännen gillar inte att jobba i alla fall inte lika hårt som oss svenskar. Men det är inte en vanlig fredag i Norge. Det är en dag som kommer att gå till historia.
Jag hade tänkt gå hem efter jobbet, träna på mitt flotta gym och sedan ha en mys-fredag i soffan. Eller "kos-fredag" som norrmännen säger. Men med 30 minuter kvar av arbetsdagen, d.v.s. klockan 15:30 så reagerar jag när min arbetskollega Thomas säger: Oslo sentrum har blitt bombet. Mitt hjärta stannar lite gran, men bara lite gran eftersom jag tänker att det inte kan vara möjligt. Bara några minuter senare är ryktet igång på avdeldningen och alla springer omkring som yra höns och försöker reda ut vad som hänt. Vi skyndar oss hem till lägenheten och löper trapporna upp till takterassen i hopp att se någonting. Det enda jag kan se är ett stort rökmoln och andra människor som gått upp på taken för att få en skymt av olyckan.
Mamma ringer mig kl. 16.07 för att få bekräftat att jag lever. Västerbottens Folkblad ringer mig kl. 17.38 och frågar först om jag lever och sedan vad jag vet om situationen. Man säger ju att Goda nyheter sprider sig snabbt men tydligen även dåliga. Oslos Regeringskvarter har blivit bombat! Människor ligger på gatorna och blöder, de som kan springer för att rädda sig själva, det röker och brinner och de flesta fönsterna är utblåsta från byggnaderna. Oslos högkvarter är terroriserat. Norrmännen är i chock och likaså de 50 000 svenskar som bor här i Oslo. Utrikesminister Carl Bildt säger: Idag är vi alla norrmän. Och sannerligen, det är vi. Detta rör inte bara Norge utan även Sverige. Jag känner mig i denna stund lika mycket norsk som jag är svensk - Och jag är riktigt svensk.
Detta är det största som hänt Norge sedan andra världskriget. I lilla oskydliga Oslo som jag trivs så bra har det smällt en kjempestor smäll. Det måste ha varit en otrolig sprängningsmassa eftersom några av mina arbetskollergor hörde smällen. Vårt kontor ligger en bit utanför själva statskärnan. Det ryktas även om att byar 1,5 mil utanför Oslo känt av smällen. I centrala Oslo är byggnader totalt utsprängda. Detta bombangrep misstänks vara direkt mot Rejeringskvartalet och mot statsminister Jens Stoltenberg. Jag tänker 11 september, bombaren i Stockholm i fjol och därmed givetvis också Al Quida.
Inte nog med att Oslos kärna blivit terroriserad och detta i sig är tragik i högsta grad. På ön Utøya, där Arbetspartiets Ungdomsförbund (AUF) arrangerar ett läger för ungdomar har en man, utklädd till polis, skjutit flera ungdomar till döds. Ca 700 ungdomar tros vara på ön deltagande i lägret. Detta är alltså två parallela och helt sjuka händelser som skett denna eftermiddag i Norges huvudstad. Bomb i centrum och massmord på en liten ö utanför Oslo.
Norge trodde nog aldrig att de skulle behöva uttnyttja deras katastrofberedskap. Men ack så fel de hade. Detta är nog större än vad jag, och säkerligen stor del av landes befolkning, hittills har förstått. Det är nu känt över hela världen vad som skett denna fredag 22 juli 2011. Första sidan på CNN visar nyheten "Terror in Norway". En av mina arbetskollegor fick för en stund sedan ett meddelande från vår chef. Han skriver att enligt ögonvittnen på ön Utøya så handlar det om 25-30 stycken döda och jag fick det just bekräftat: http://www.vg.no/nyheter/innenriks/artikkel.php?artid=10080595 (Referens: VG.no) På denna bild så ser man de ungdomar som ligger längs stranden, mest troligt döda.
Vad kan jag göra? En frisk och till största del odrabbad svensk. Jag vill hjälpa till på något sätt. Inte sitta här en bit ifrån där allt sker och uppdatera mig via media. Flera är skadade och sårade. Jag ser just nu på en man som berättar att han fått sms av sin flickvän, som skulle delta på sommarlägret, där hon skriver att han inte får ringa henne för att hon gömmer sig från denne person iklädd polisuniform, som går runt och skjuter folk. Ungdomar har simmat från ön i panik att bli dödade av den 30-40 år galne, ljushåriga mannen på ca 190 cm iklädd en uniform som vi genrellt förknippar med trygghet och ordning. Det är nu man känner sig lite som människa och jag noterar världens grymhet och livets orättvisa. Den riktiga Polisen råder folket att åka hem och hålla sig inomhus, och borta från stora folksamlingar. Vi skall alltså åka hem oss och låsa in oss för att inte riskera att bli ihjälbombade eller skjutna. Vart är världen på väg? Jag har aldrig vart med om något liknande. Eller ja, jag jobbade på NK i Stockholm förra året. Då var jag ju bara några hundra meter från den incidenten som skedde på Bryggargatan, men det är ju ingenting jämför med detta. Detta kan snarare jämföras med World Trade Centers undergång.
Jag sitter här med mina arbetskollergor och tar emot ny infomation från media och andra jag känner här i Oslo. Det ramlar in sms och telefonsamtal. Folk frågar om jag lever och mår bra. Jag lever och jag mår bra. Men hur mår de som direkt såg detta, de som fick ett glastak över huvudet och hur mår de som för sitt liv simmade från ön för att inte få ett skott i pannan?
Det finns inga helt säkra sifftor på hur många det är som har dödats ännu. Det snackas om sju döda och 20 döda. Men precis som 11 September så handlar det först om en liten siffra som sedan ökar till en katastrofsiffra. De har tydligen inte gått in byggnaderna ännu och för att "rädda det som räddas" kan. Kan ni förstå det? Det ligger mest troligt extremt många människor just nu och väntar på att bli räddade, bara 2 km ifrån mig. Jag blir lite rädd när jag reflekterar över det min arbetskollega just sa: Om det skulle vara Al Quida så sitter vi mitt i deras nålöga.
Hjärtat av huvudstaden är nu en krigszon och utanför staden bedrivs effektiv avlivning
Det är en blodig Fredag i Oslo.
Den dag man äter våfflor. Den dag alla norrmännen ser fram emot, eftersom det lider mot helg och då slipper de jobba, norrmännen gillar inte att jobba i alla fall inte lika hårt som oss svenskar. Men det är inte en vanlig fredag i Norge. Det är en dag som kommer att gå till historia.
Jag hade tänkt gå hem efter jobbet, träna på mitt flotta gym och sedan ha en mys-fredag i soffan. Eller "kos-fredag" som norrmännen säger. Men med 30 minuter kvar av arbetsdagen, d.v.s. klockan 15:30 så reagerar jag när min arbetskollega Thomas säger: Oslo sentrum har blitt bombet. Mitt hjärta stannar lite gran, men bara lite gran eftersom jag tänker att det inte kan vara möjligt. Bara några minuter senare är ryktet igång på avdeldningen och alla springer omkring som yra höns och försöker reda ut vad som hänt. Vi skyndar oss hem till lägenheten och löper trapporna upp till takterassen i hopp att se någonting. Det enda jag kan se är ett stort rökmoln och andra människor som gått upp på taken för att få en skymt av olyckan.
Mamma ringer mig kl. 16.07 för att få bekräftat att jag lever. Västerbottens Folkblad ringer mig kl. 17.38 och frågar först om jag lever och sedan vad jag vet om situationen. Man säger ju att Goda nyheter sprider sig snabbt men tydligen även dåliga. Oslos Regeringskvarter har blivit bombat! Människor ligger på gatorna och blöder, de som kan springer för att rädda sig själva, det röker och brinner och de flesta fönsterna är utblåsta från byggnaderna. Oslos högkvarter är terroriserat. Norrmännen är i chock och likaså de 50 000 svenskar som bor här i Oslo. Utrikesminister Carl Bildt säger: Idag är vi alla norrmän. Och sannerligen, det är vi. Detta rör inte bara Norge utan även Sverige. Jag känner mig i denna stund lika mycket norsk som jag är svensk - Och jag är riktigt svensk.
Detta är det största som hänt Norge sedan andra världskriget. I lilla oskydliga Oslo som jag trivs så bra har det smällt en kjempestor smäll. Det måste ha varit en otrolig sprängningsmassa eftersom några av mina arbetskollergor hörde smällen. Vårt kontor ligger en bit utanför själva statskärnan. Det ryktas även om att byar 1,5 mil utanför Oslo känt av smällen. I centrala Oslo är byggnader totalt utsprängda. Detta bombangrep misstänks vara direkt mot Rejeringskvartalet och mot statsminister Jens Stoltenberg. Jag tänker 11 september, bombaren i Stockholm i fjol och därmed givetvis också Al Quida.
Inte nog med att Oslos kärna blivit terroriserad och detta i sig är tragik i högsta grad. På ön Utøya, där Arbetspartiets Ungdomsförbund (AUF) arrangerar ett läger för ungdomar har en man, utklädd till polis, skjutit flera ungdomar till döds. Ca 700 ungdomar tros vara på ön deltagande i lägret. Detta är alltså två parallela och helt sjuka händelser som skett denna eftermiddag i Norges huvudstad. Bomb i centrum och massmord på en liten ö utanför Oslo.
Norge trodde nog aldrig att de skulle behöva uttnyttja deras katastrofberedskap. Men ack så fel de hade. Detta är nog större än vad jag, och säkerligen stor del av landes befolkning, hittills har förstått. Det är nu känt över hela världen vad som skett denna fredag 22 juli 2011. Första sidan på CNN visar nyheten "Terror in Norway". En av mina arbetskollegor fick för en stund sedan ett meddelande från vår chef. Han skriver att enligt ögonvittnen på ön Utøya så handlar det om 25-30 stycken döda och jag fick det just bekräftat: http://www.vg.no/nyheter/innenriks/artikkel.php?artid=10080595 (Referens: VG.no) På denna bild så ser man de ungdomar som ligger längs stranden, mest troligt döda.
Vad kan jag göra? En frisk och till största del odrabbad svensk. Jag vill hjälpa till på något sätt. Inte sitta här en bit ifrån där allt sker och uppdatera mig via media. Flera är skadade och sårade. Jag ser just nu på en man som berättar att han fått sms av sin flickvän, som skulle delta på sommarlägret, där hon skriver att han inte får ringa henne för att hon gömmer sig från denne person iklädd polisuniform, som går runt och skjuter folk. Ungdomar har simmat från ön i panik att bli dödade av den 30-40 år galne, ljushåriga mannen på ca 190 cm iklädd en uniform som vi genrellt förknippar med trygghet och ordning. Det är nu man känner sig lite som människa och jag noterar världens grymhet och livets orättvisa. Den riktiga Polisen råder folket att åka hem och hålla sig inomhus, och borta från stora folksamlingar. Vi skall alltså åka hem oss och låsa in oss för att inte riskera att bli ihjälbombade eller skjutna. Vart är världen på väg? Jag har aldrig vart med om något liknande. Eller ja, jag jobbade på NK i Stockholm förra året. Då var jag ju bara några hundra meter från den incidenten som skedde på Bryggargatan, men det är ju ingenting jämför med detta. Detta kan snarare jämföras med World Trade Centers undergång.
Jag sitter här med mina arbetskollergor och tar emot ny infomation från media och andra jag känner här i Oslo. Det ramlar in sms och telefonsamtal. Folk frågar om jag lever och mår bra. Jag lever och jag mår bra. Men hur mår de som direkt såg detta, de som fick ett glastak över huvudet och hur mår de som för sitt liv simmade från ön för att inte få ett skott i pannan?
Det finns inga helt säkra sifftor på hur många det är som har dödats ännu. Det snackas om sju döda och 20 döda. Men precis som 11 September så handlar det först om en liten siffra som sedan ökar till en katastrofsiffra. De har tydligen inte gått in byggnaderna ännu och för att "rädda det som räddas" kan. Kan ni förstå det? Det ligger mest troligt extremt många människor just nu och väntar på att bli räddade, bara 2 km ifrån mig. Jag blir lite rädd när jag reflekterar över det min arbetskollega just sa: Om det skulle vara Al Quida så sitter vi mitt i deras nålöga.
Hjärtat av huvudstaden är nu en krigszon och utanför staden bedrivs effektiv avlivning
Det är en blodig Fredag i Oslo.
Jag lever Tills jag dör
Hej världens kortaste inlägg!
Eftersom jag i skrivandets stund är i tidsnöd (som jag är 98,7 % av min vakna tid) så hinner jag inte skriva allt som skett de tre senaste veckorna JUST nu. Detta är ett snart-kommer-ett-inlägg-inlägg. Tack alla för fina kommentarer kring min blogg. Ni ger mig lust att skriva, och om någon av er bara kan ge mig 4-5 extra timmar på dygnet så lovar jag ett inlägg snarast.
Innan helgen eller i helgen är ett löfte.
Tills dess: Godafton mitt härskap!
Eftersom jag i skrivandets stund är i tidsnöd (som jag är 98,7 % av min vakna tid) så hinner jag inte skriva allt som skett de tre senaste veckorna JUST nu. Detta är ett snart-kommer-ett-inlägg-inlägg. Tack alla för fina kommentarer kring min blogg. Ni ger mig lust att skriva, och om någon av er bara kan ge mig 4-5 extra timmar på dygnet så lovar jag ett inlägg snarast.
Innan helgen eller i helgen är ett löfte.
Tills dess: Godafton mitt härskap!
